Smärtan inom mig ökar för varje sekund,
ett tomt intet som blir större och större.
Ditt namn upprepas gång på gång,
och jag känner mig tom.

Jag kan inte besvara dina kännslor,
jag har inga att besvara dem med.
Jag vet inte äns vad kännsla är,
jag är blind.

Önskade att jag hade fott känna så som du känner,
men det är som att be en stum att tala.
Man vill,
men det går inte.

En dag kanske jag kan känna igen,
men det blir nog inte i detta livet.
Skulle mer än gärna siga att jag älskar dig,
men jag kan inte ljuga för dig.

Så skulle du fråga mig så hade jag sagt nej,
för det sista jag vill är att såra dig.

FÖRLÅT FÖR ALLT JAG INTE KÄNNER